"Det enda jag minns är ljudet av helikopterns rotorblad."

Sex år har gått och det som kan läka har läkt. Men för Gudrun blir aldrig livet som det var. Här berättar hon om olyckan och den långa vägen tillbaka.

Text Lina Hovling Foto Christian Gustavsson
Lästid: 3 minuter

EN VACKER JUNIDAG 2010.

Matsäcken var packad och Gudrun och hennes dåvarande särbo satt på hans fyrhjuling på väg till ett fiskeläge vid Vänerns strand en bit utanför Mariestad.

– Vi skulle på utflykt, jag satt bak och han körde. Solen sken och det sista jag minns är att jag funderade på vad vi skulle grilla på kvällen och att jag skulle titta på kronprinsessan Viktorias bröllop dagen efter. Sedan är det svart.

Hon har själv i princip inga minnen från vad som hände men hon har fått det berättat för sig.

”Jag har börjat acceptera att livet aldrig kan bli som det var.”

– Vi fick möte i en skarp vänster­kurva av en mötande bil. Jag hann ald­rig se bilen, så den måste kört ganska fort. Tydligen har vi då tvärnitat och vält ner i diket och fått hela fyrhjuling­en över oss. Jag fick hjulet i huvudet.

– Det enda jag minns är ljudet av ambulanshelikopterns rotorblad ovanför mig.

Gudrun vaknade upp ett drygt dygn senare på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Förutom ett brutet nyckelben och sprickor i flertalet ryggkotor hade hon tappat hörseln på högerörat. Och fått en svår hjärnblödning. Gudrun skulle behöva lära sig gå på nytt.

– Första veckan satt jag i rullstol. Det var så frustrerande. Två, tre steg i stöten med stöd hos sjukgymnasten gjorde mig totalt utmattad. Samtidigt hade jag svår ångest och en sådan fruktansvärd smärta som sköt ut från min skadade rygg.

En dryg månad efter olyckan kom så dagen då Gudrun skulle få åka hem. Hjärnblödningen hade berövat henne balansen. Att gå utan stöd var det fortfarande inte att tala om.

– Min dotter försökte ta mig med ut på små promenader. Men även med hennes arm under min gick det svajigt. Jag skämdes och var rädd att folk skulle tro att jag var onykter, så då kom jag på att jag kunde gå i kulver­tarna i hyreshuset där jag bor. Så i någon månad gick jag där i de skumma korridorerna, fram och tillbaka, tills jag kände att jag kunde gå rakt utan att stödja mig mot väggen.

TFF

Före olyckan jobbade Gudrun som kock inom kriminalvården och var van med ett högt tempo och många sociala kontaktytor.

– Det var det roligaste jobb jag någonsin haft, jag har aldrig skrattat så mycket. Jag gav mig tusan på att det skulle gå att komma tillbaka. Men jag var så trött. Jag minns när jag skulle börja arbetsträna två timmar, två dagar i veckan att jag stod och skivade potatis. När jag jobbade hade jag ju gjort det i ett huj, nu tog det säkert en timme. Jag klarade bara två tillfällen, och då var jag så slut att jag knappt kunde ta mig hem. Yrseln som jag kände då var som att åka karusell dygnet runt.

Vägen tillbaka har också kantats av pappersarbete och administra­tion. Försäkringskassan, facket, försäkringar… Omständligt för nästan vem som helst – helt över­mäktigt för Gudrun.

– Jag har haft hjälp av en advokat men inte minst min handläggare på Trafikförsäkringsföreningen (TFF) , jag vet inte vad jag gjort utan honom.

TFF:s handläggare kom in i bilden under våren 2011, detta då det visade sig att Gudruns dåvarande särbos fyrhjuling inte var trafikförsäkrad.

– Mats på TFF har hjälpt mig med otaliga ersättningsärenden, kvitton och Gud vet allt. Det har varit så mycket papper att man blivit galen. Kvitton på allt: sjukhusvistelser, medicin, resor. Skicka in och begära ersättning.

– Jag har kunnat ringa Mats i tårar om precis vad som helst och han har funnits där. Det har varit helt ovärderligt att ha en människa med i den här administrativa processen.

Sedan maj 2013 har Gudrun sjuk­ersättning och hennes ärende är rubricerat som avslutat. Hon har gett upp hoppet om att kunna jobba igen.

– Jag orkar inte med för mycket folk eller intryck och blir fruktansvärt fort trött och känslig för ljud och ljus. Jag kan hålla igång två timmar, sedan får jag yrsel och dubbelseende. I dag vet jag att jag måste planera om jag ska göra något där det är rörigt eller mycket människor, för då vet jag att det tar minst en hel dag att hämta igen sig.

Hur ser ditt liv ut i dag?

– Det har tagit väldigt lång tid, men jag har börjat acceptera att livet aldrig kan bli som det var. Att jag inte orkar med allt det som andra tar för givet. Jag tar visserligen lite färre snedsteg när jag går nu och har precis börjat försöka gå på gym en gång i veckan tillsammans med min bästa väninna. Jag har fått tillbaka körkortet men vill inte köra bil för jag vill inte riskera att någon kommer till skada om jag skulle få ett yrselanfall.

Däremot har Gudrun lärt sig cykla igen.

– Men inte där det är trafikerat. Då blir jag rädd och stressad, jag är ju dessutom döv på höger öra. Drömmen är att kunna susa fram över en landsväg med vinden i håret utan att tvingas stanna varje gång det kommer en bil.

Gudruns handläggare Mats, skadereglerare på TFF:

”Vi hjälper de skadade att framföra krav mot oss.”

– När jag får ärendet sätter jag mig in vad som hänt genom skadeanmälan, polisrapport och sjukhusjour­naler. Jag pratar med den skadade och ser över vilka kostnader som uppkommit den första tiden. Det kan vara sjukvårds­ och medicinkostna­der, kostnader för resor och liknade.
– Jag följer upp rehabiliteringen av den skadade och frågar en läkare som är specialist inom till exempel ortopedi, neurologi eller annat område så jag får en klar uppfatt­ning om skadans omfattning och konsekvenser.
– Det händer att den skadade på grund av trafikolyckan inte kan arbeta. Då behöver jag göra en utredning om vilken inkomst personen skulle haft om olyckan aldrig inträffat och vilken inkomst som är möjlig när personen är skadad. Beloppet som skiljer mellan inkomsterna betalar vi ut.

Hur såg arbetet ut i Gudruns fall?
– Vi anpassar vårt stöd efter individens behov. Det kan vara svårt för den skadade att ha kontakt med alla myndigheter och instanser som krävs för att få den ersättning de har rätt till. I Gudruns fall såg vi till att hon även fick ett juridiskt ombud som hjälpte henne.
– Vi hjälper personer som kom­mer i kontakt med oss att framföra krav och få den ersättning som de har rätt till.

Vad är det bästa med ditt jobb?
– Att jag får möjligheten att hjälpa människor. En människas liv kanske aldrig kan bli riktigt detsamma igen, men det känns bra att veta att vi på TFF gjort vad vi kan för att det ska bli så bra som möjligt.